Jag mår skit

Vet inte riktigt var jag ska börja. Jag känner stor desperation över att min 15-åriga son inte kommer iväg till skolan av flera olika orsaker. Och detta har vi kämpat med i drygt två år. Från början har jag sagt att vi behöver hjälp med hemundervisning och först nu KANSKE det är tal om det. Men P motsätter sig att träffa lärare hemma… och jag har olika psykiatriska diagnoser samt Aspergers syndrom och har varit med om några trauman som har satt sina spår. Och jag orkar verkligen verkligen inte längre. Jag orkar inte vara stark. Jag orkar inte leva. Jag orkar inte se min son må dåligt. Jag har många inläggningar på psyk bakom mig och många självmordsförsök. Just nu är jag helt under isen och vet inte hur jag ska hantera situationen vare sig när det gäller mig själv, sonen eller skolan. Även om jag tycker att vi har en bra dialog med skolan. Det gör så jävla ont att se sitt barn må dåligt. Jag sa redan för två år sedan att vi ville ha hemundervisning. De försökte till viss del med ett ämne som han inte ens var intresserad av, och som ens inte var ett huvudämne. Och så fick han hem en dator där han skulle få uppgifter, men det kom inte in några uppgifter och det blev aldrig någon uppföljning från lärarnas sida.

Jag vet inte om jag överlever detta.

ok vilken arbetsam situation med både dina egna diagnoser och nu problemen med din son. Har du någon utredning på honom och har kommunen något program för hemmasittare där du bor?

Kan det vara att din son har samma problem som du eller rent av speglar ditt mående och är rädd för att lämna dig för att han vet att du mår så dåligt oxå?

Jag tänker att det är ett bra sätt att få ordning på sina tankar att skriva här så fortsätt tråden. Jag kommer att läsa allt eftersom jag prenumererar på din tråd. Jag svarar så fort mitt liv i verkligheten tillåter det.

Vi eller mest jag krävde en utredning som genomfördes i somras. Den ledde inte till någon diagnos, även om han tangerar autismspektrat inom vissa områden, har viss social fobi och några tvång. Han har fungerat klockrent tills han började i en större skola i sjuan. Så detta kom som en chock efter höstterminen i sjuan.

Det är klart att han blir påverkad av hur jag mår, men han är cool och jag tror inte att det är därför. Han protesterar mot själva systemet att han måste vara i skolan och så har han höga krav på sig själv. Han går i en resursskola nu där de kan anpassa allt efter honom, men det hjälper inte för han orkar inte prestera. Mentorerna har heller inte det kravet på honom, att han ska prestera, men han har det på sig själv och så mår han dåligt över att vara där och inte orka göra något. Och han ifrågasätter betygssystemet starkt. Till exempel att han får F i ett ämne som de inte ens har bedömt honom i på grund av att han inte varit där. Killen är för smart för sitt eget bästa känns det som. Det är absolut inget fel på inlärningsförmågan eller intellektet om han bara mår bra och har motivationen. Tvärtom! På gott eller ont. På mellanstadiet gjorde han knappt sina läxor och om han nu gjorde dem gick det blixtsnabbt och det gick ändå mycket bra för honom, Jag tror att han fick för små utmaningar redan då så det blev tråkigt.

Vet inte om kommunen har något program för hemmasittare. De har i alla fall vetat om situationen länge och jag har sagt att om vi behöver hjälp så är det med hemundervisning och än har inget hänt. Men nu kanske det blir av. Men fick veta igår att rektorn kräver ett läkarintyg för det och det visste jag inte. Och psykologen vi har träffat har varit stenhård och sagt att P ska till skolan till varje pris både till oss och skolan, men det går ju inte. DET GÅR FÖR FAN INTE!!! Vi ska till BUP i morgon och träffa läkaren och då ska jag kräva ett intyg.

Men det är bara det att jag håller på att gå under. Jag är i princip på väg till psykakuten och jag vill verkligen inte det. Hellre dör jag. Jag blev så illa behandlad sist jag var där. Så då bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle dit vare sig jag behöver det eller inte.

Vi har även två äldre barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Och de har vi kämpat för och med hur mycket som helst. Nu är de vuxna och självgående. Tack och lov. Men tjejen var jobbig ända upp över 20-års åldern.